Upp som en sol och ner som en pannkaka

Lite bakgrund

1950

Andra världskriget tog slut 1945 och 4 år senare föddes jag. Rakt in i fredstid och till ett land som utvecklades på ett häpnadsväckande sätt. Socialdemokratin var så framgångsrik att de fick stadigt nära 50% av rösterna i varje val som de därför vann överlägset och så skulle det fortsätta ända till 1976. Nådde de inte upp till 50% så fick de stöd av i första hand “kamrat 4%”, alltså kommunistpartiet, numera vänsterpartiet.

Nu skall vi inte tillskriva S hela anledningen till en sådan tillväxt. Redan 1840 blev Johan August Gripenstedt finansminister långt innan S fanns. Han lyckades få med Sverige i frihandelsavtal och ta bort vissa tullar helt och sänka andra tullar. Han stod för en avreglering så det blev enklare att bedriva handel och göra affärer. Mycket på grund av honom startade Sveriges resa från fattigdom till rikedom. Man brukar beteckna 1870-1970 som “hundra år av tillväxt”. 1920 fick S regeringsmakten för första gången och 1932 påbörjade deras totala dominans inom svensk politik.

Min högst personliga analys

Jag är ingen nationalekonom eller något liknande så det som följer nu är hur jag personligen upplevde Sveriges förändring under 50-, 60-, -70 och 80-talet. Jag tror att de flesta i min generation känner igen sig.

Svensk landsbyggd

Så växte jag upp i ett Sverige som sprakade av framtidstro och där vi kände en kollektiv stolthet för att det gick så bra. Stolthet är kanske fel ord. Det var på något sätt självklart att Sverige skulle vara bäst på “allt”. Högsta medellivslängden, lägsta spädbarnsdödligheten, lägsta analfabetismen, bästa hälsan, tryggaste befolkning, minsta brottsligheten, bästa välfärden, högsta levnadsstandarden, bästa kvalitén på stål, papper och timmer, finaste natur, världsledande industrier, säkraste bilarna och mycket annat. Det var kanske inte 1:a plats i allt detta men vi låg i topp i alla dessa listor. Inte så konstigt att det utvecklades en så stark konsesuskultur. Det är lätt att vara sams när allt bara blir bättre hela tiden. Det byggdes som aldrig förr, moderna lägenheter med rinnande kallt och varmt vatten, centralvärme och moderniteter som sopnedkast och tvättstugor med riktiga tvättmaskiner och centrifuger. Vanligt folk började köpa bilar och TV och “alla” hade nu telefon. Det fanns ständigt utrymme för nya reformer, åtminstone enligt S och de kunde ju besluta vad de önskade med sin +50% i riksdagen.

Vad var det S gjorde som var så framgångsrikt? Några vill ha det till att svenska regerings “fega” undvikande av andra världskriget och handel med Nazityskland var själva nyckeln vår tillväxt. Det hat säkert hjälpt till men det tror jag inte på som hela förklaringen. S förvaltade det “Gripenstedtska” arvet med frihandel och genom att inte försöka reglera eller störa marknadskrafterna så frodades inhemsk marknad. Det var helt enkelt inte socialism. De förstod att en stark marknadsekonomi var grunden för att att samtidigt kunna ha en frisk och välmående befolkning. Alla statens intäkter genererades från en öppen och livskraftig marknad. Friskare människor gav bättre resultat vilket gav höjda vinster och därmed höjda löner och mer skatteintäkter. Enkel matematik egentligen. Genom sociala reformer för pensioner, barnbidrag, fri utbildning, nästan fri sjukvård, nästan fri tandvård och annat så lyftes hela befolkningen från stor nöd och fattigdom till ett välmående folk. Resultatet blev att alltfler kunde köpa alltmer och de inhemska industrierna blomstrade som aldrig förr. Företag som Volvo, SAAB, IKEA, Ericsson och många andra fick ett riktigt lyft och grundlade mycket av sina framgångar internationellt med en fantastisk inhemsk tillväxt i Sverige. När jag föddes och många år därefter var Sveriges skattesatser fullt jämförbara med USA. Jag tror dock att våra progressiva skatteskalor var “brantare” än i USA. Åtminstone var de det när jag trädde in på arbetsmarknaden i slutet på 70-talet.

De första tecknen

Jag trodde fullt och fast på Socialdemokratin i min ungdom även om jag inte var överdrivet intresserad av politik. Jag var aldrig aktiv i -68 rörelsen men hade sympatier åt det hållet. Förtroende för S skulle sakta med tiden grusas sönder. När jag började jobba heltid 1976 så var marginalskatten över 80%. Jobbade jag över så fick jag behålla 20% av inkomsten. Alla kvittade därför övertid mot mer ledig tid och därmed minskad produktivitet och köpkraft. Undrar hur mycket produktivitet Sverige förlorade på detta. Jag vet inte men det måste ha varit väldigt mycket. Från början var de progressiva skatteskalorna inget som störde den vanliga medborgaren. Inkomsterna var inte så höga att det var något problem. Men när vi började tjäna mer, inte minst beroende på den kraftiga inflationen, så körde vi alla in i den progressiva skatteskalans “vägg”.

Originalet från Expressen

1976 upptäckte Astrid Lindgren att staten tog ut 103 procent i marginalskatt om man räknade in både inkomstskatt och sociala avgifter som hon måste betala. Skulle hon skriva en ny barnbok samma år så skulle hon förlora pengar ju bättre den sålde! På samma sätt var det med Ingemar Bergman som hämtades av polisen och anklagades för skattebrott. Han ville inte betala 130% i skatt! Uppenbarligen var det ju något som inte stämde med skattesystemet och min egen reaktion var då att det kan de väl bara justera. Det är bara nåt fel i algoritmerna.
Det fick mig inte direkt att tvivlade på att den vänsterliberala modellen men den första sprickan i fasaden blev det.

Tiden går och skatterna består. Inte mycket hände. Att ha dessa höga skatter är naturligtvis inte optimalt för ett land. Det finns något som heter Lafferkurvan som i korthet visar att om skatterna blir för höga så ökar inte statens intäkter med ökade skatter. Den anklagas ibland för att vara högerpropaganda, vilket är rent trams. Självklart finns det en optimal punkt för vilket skattetryck man kan ha och den punkten är inte 100%, alltså finns det en sådan kurva. När skattetrycket är för högt så börjar folk att undvika rena löneutbetalningar och försöker omvandla lönen till andra förmåner eller minska sin arbetstid. Svartarbete frodas, produktiviteten minskar, köpkraften minskar och i slutändan minskar skatteintäkterna ändå mer.

Nu blir det uppenbart

Är det hit vi skall?

Att lura staten var inget som man gjorde innan 70-talet men den inställningen ändrades efterhand. Allt mer vanligt blev det att folk sjukskrev sig för att göra annat. Man fick ju ändå nära nog fullt betalt första veckan utan läkarintyg. “Måste lämna in bilen till verkstaden så jag sjukskriver mig i dag” eller “Vi sjukskrev oss ett par dagar och åkte till Tyskland, så slapp vi ta ut semester”. Många började jobba deltid därför att skatteffekten gjorde att förlusten i lön blev väldigt liten. Inflationen var så hög att vanligtvis lånade man med annuitetslån eftersom pengarna förlorade i värde så snabbt. Ränteavdragen var mycket höga med skattelättnader på 40-50% , ända upp till 80% bara man hade ett hus. Att låna för att betala av sina lån började bli vanligt.

Sverige hade nu världens högsta skatter men det räckte inte för S som börjat få ett omättligt behov av ännu mer intäkter. Det räckte inte med skatt på vanligt lönearbete, sociala avgifter (som ju är en “dold” skatt på lönearbete), moms och andra avgifter och skatter. Dessa gick inte att höja ännu mer. Taket var nått på hur mycket skatt man kunde ta ut ur medborgarna. Då kommer en ny genial idé. Nämligen löntagarfonder. Det var faktiskt från början en idé från folkpartiet men som togs över och vidareutvecklades av LO och S. I korthet skulle man i små steg ta över ägarskapet av alla svenska aktiebolag. Det skulle gå till så att man årligen tog en mindre andel av bolagets aktier för att till slut bli huvudägare utan kompensation. Ägarskapet skulle förvaltas av LO. Detta är ju en dödsstöt för vanlig sund marknadsekonomi och en övergång till ren kommunism. politiker och fackföreningar har aldrig varit bra på att driva företag. Precis tvärtom.

Knappen som demonstranterna bar

4 oktober 1983 genomfördes den största demonstration genom tiderna i Sveriges historia. Det var demonstrationen mot löntagarfonder med runt 70 000-100 000 medverkande. Det var företagsledare i både små och stora företag tillsammans med många andra som gick ut på gatorna. Det var ju inte den här gruppen som normalt gick i stora demonstrationståg utan det var ju dessa som löntagare alltid hade demonstrerat mot! Det blev uppochnervända världen och när jag började förstå vad löntagarfonder var för något så föll min sista lilla kvarvarande tilltro till Socialdemokraterna.

“Löntagarfonder är ett jävla skit. Nu har vi baxat dem ända hit” skrev Sveriges finansminister, Kjell-Olof Feldt i samband med att förslaget klubbades igenom i riksdagen. Dikten var inte avsedd för allmänheten men blev fotograferad med teleobjektiv och känd för allmänheten. Feldt själv säger att det var ett skämt. Kanske det, men ett tragiskt sådant för ett land som hade varit så oerhört framgångsrikt och som nu skulle förfalla till ett renodlat kommunistiskt land.

Det var uppenbart att Sverige hade slagit in på helt fel väg. Man hade helt glömt av varifrån välståndet kommer. Det räcker inte att trycka pengar. Man måste ha starka företag som drivs av kompetenta företagsledare som kan generera högre vinster och sysselsätta fler människor.

Löntagarfonderna infördes senare i en modifierad form och levde några år innan de togs bort för gott och förhoppnings aldrig mer återuppstår i någon som helst form.

Omvändelsen

Sverige har aldrig riktigt nått tillbaka till den överlägsna position som man faktiskt hade. Visst vi ligger fortfarande bra till i flera av dessa listor men sjunker stadigt. I stället har vi hamnat i topp i andra llistor. Våldtäkter, skjutningar, granater, explosioner, rån av barn mm. Det finns anledning att komma tillbaka till dessa listor.

Det tilltagande socialistiska inslaget som kom med Palme visade sig vara ett misstag. Det var naturligtvis inte bara Palme själv utan det politiska etablissemanget som rörde sig vänsterut på den skalan. Kanske skulle man hållit fingrarna borta från folks privatliv. Varför skall politiker bestämma hur mycket övertid jag får jobba? Varför skall politiker bestämma hur många kvinnor som skall sitta i en styrelse? Varför skall politiker bestämma hur en familj fördelar sin föräldraledighet? Varför skall politiker överhuvudtaget bestämma om mitt privatliv annat än det som tillhör själva samhällskontraktet. Politiker skall verka för att samhället utvecklas och blir konkurrenskraftigt. Vi “tävlar” med andra nationer, vad man än vill, så är verkligheten sådan. Den gamla socialdemokratiska kampen för att alla skulle få samma chans oavsett bakgrund är väl en bra utgångspunkt. Att bereda vägen för alla som vill och kan är inte detsamma som att kvotera in folk på annat än kvalifikationer. För mig existerar inget annat sätt att generera välstånd än genom vinstdrivande företag som kan sysselsätta människor och därmed generera skatteintäkter till fortsatt samhällsnytta. Företag kan inte bli konkurrenskraftiga utan ständigt nya innovationer och för det krävs vinst och möjlighet att anställa de bästa som man kan få tag i. Att diskriminera pga hudfärg, kön eller något annat är inte konkurrenskraftigt.

När jag inte kunde vara vänsterliberal, vad skulle jag då vara? Jag försökte betrakta mig mer som socialliberal, alltså en liberal som vill ha ett starkt välfärdssystem. Under hela tiden från mitten av 80-talet fram till 2014 var det ungefär så jag tänkte. Samtidigt hittade jag inget parti som riktigt passade mig. I flera val struntade jag i att rösta och intresset för politik handlade mest om att ha lite allmänbildning.

Vad som hände 2014 kan jag komma tillbaka till i en annan bloggpost.

En sorts sammanfattning

Jag tycker att jag har lärt mig några saker under alla dessa år:

  • Makt korrumperar (en variant på “tillfället gör tjuven”). S har suttit vid makten så länge att tillfällen har givits. De har tex hunnit utse chefer och andra poster till myndigheter, ambassader och många andra funktioner. Det är inte korruption i sig men under lång tid har vi fått en statsapparat som är mycket vänsterliberal.
  • Att driva ett företag kräver en speciell skicklighet. Politiker, kommunpampar och fackföreningar har inte den kompetensen. Det har vi sett många exempel på. Undvik det.
  • Människor förstår själva vad som är bäst för dem och deras familjer.
  • En fri marknad fungerar bäst med jämlikhet. Inte bara mellan könen utan ett system som ger alla lika chans. Vi skall inte missa en ny Einstein bara för att han eller hon inte hade råd att studera eller har fel kön.

Det är väl uppenbart att jag vurmar för en livskraftig marknadsekonomi. Inget speciellt unikt i detta. En annan sak som jag vurmar för eller kanske det skulle kallas antivurmar. Ren socialism eller kommunism har provats så många gånger att jag tappat räkningen och aldrig har det lyckats. Senaste exemplet är Venezuela som hade alla förutsättningar men som brakade samman i rent kaos. Den som säger att “det hittills inte har varit den rätta kommunismen. Min kommunism är den som skall lyckas” visar på en hybris, närmast total grandiositet och en verklighetsfrämmande självkänsla. “Alla andra ledare och filosofer har haft fel men jag kan minsann göra det som ingen annan kunnat tidigare“.

Nog med sådana experiment säger jag.

Riksdagshuset: Photo taken by Christian Gidlöf, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=575304

Slutligen: Sverige har en mycket bra konstitution som omfattar bla regeringsformen (hur Sverige skall styras), tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Regeringsformen börjar med “All offentlig makt i Sverige utgår från folket …”. Jag tycker inte att detta stämmer i praktiken längre. Något har gått snett på vägen. Partierna bryr sig bara om oss väljare under valåret men däremellan verkar de ha glömt av vilka som röstade in dem i Riksdagen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.